Det ytliga friluftslivet?

07.10.2021

I dagens blogginlägg vill jag prata om friluftsliv och utseende. Om kopplingen mellan reklam, en ultra-rosa barbie-prinsessa, klättring och vad vi omedvetet packar med oss när vi drar ut i naturen. Men jag vill också prata om friluftslivets och naturens potential att vara det trygga rummet, fritt från blickar och skammande beteenden. En fristad för oss att möta, trassla ut och bygga upp oss själva. För mig handlar feminism om insikt, självransakan och förändring. Samt den bitterljuva förståelsen att jag inte är ensam om mina upplevelser och erfarenheter av att vara kvinna i ett patriarkat.

Jag vill påbörja det här samtalet inomhus. Året var 1996, jag var 5 år, stod framför spegeln och insåg att jag aldrig kommer att se ut som den ultra-rosa barbie-prinsessan som jag tyckte var fin. Tack och fucking lov, tänker jag nu i vuxen ålder, men där och då var det en stor besvikelse. Den oändliga historien av jämförelse, besvikelser, stress och skönhets-hets hade redan börjat. Vi hoppar framåt i tiden till hösten 2005, jag var 14 år, stod i en dunkel skolkorridor med tegelväggar och insåg att jag hade två val.

Ett: klä och sminka mig moderiktigt, samt må dåligt över att försöka klämma ner mig själv i den begränsade rollen som tonårs-tjej i småstad - men därmed bli lite mindre mobbad. Ja, till och med få komplimanger. För kläderna.

Två: Klä och sminka mig hur fan jag vill, fortsätta vara mig själv - men må dåligt över att bli utfryst och trakasserad. Jag valde alternativ två. Vi lämnar det där. För det här inlägget är ingen snyfthistoria, jag vill bara använda mina erfarenheter som exempel. Dels för att könsrollen kvinna är något vi lär oss, dels det moment 22 som uppstår när vi förväntar oss att kvinnor ska följa eller bryta mot normen. Så vad har det här med friluftsliv att göra? Vi kommer dit. Jag lovar.

Först behöver vi identifiera - vad innebär skönhetsnormen för kvinnor?

Det är inget nytt, du har läst detta förut. Var perfekt. Ha vit och lagom solbränd, slät hy. Var varken för smal eller för tjock men helst smal. Var vältränad men inte för muskulös och svettas inte. Ha rent och välkammat hår men ingen oönskad kroppsbehåring. Sminka dig men inte för mycket - det måste se naturligt/avslappnat ut, men inte för avslappnat. Klä dig moderiktigt och varken för prytt (=tråkigt) eller sexuellt utmanande. Och så vidare ... Klyschigt? Ja.

Det finns kvinnor som uppfyller skönhetsnormen i olika grad och därmed har större frihet med vad de gör eller inte gör med sina kroppar utan att straffas lika hårt socialt. Sen finns det såklart också kvinnor som inte har det privilegiet.

Kort sagt så grundar sig skönhetsidealen ur idéerna om att kvinnan är ett objekt som ska behaga mannen och att hennes kropp tillhör alla utom henne själv. Dessa idéer säljer multum. Vi ser det i reklamen, i populärkulturen, konsten, porren, traditionell media såväl som i sociala medier. Skulle vi blunda eller glömma, blir vi snart påminda. Det är fortfarande år 2021 socialt accepterat att kommentera kvinnors klädsel och utseende. Hennes kropp, hennes val - oavsett om det är ett medvetet val eller inte. Återerövringen av den egna kroppen är ett ständigt arbete och en kamp mot internaliserat kvinnoförakt. Många tror att detta kvinnoförakt är deras "egna hjärnspöken", men dessa hjärnspöken är tyvärr inte unika. Nämn en kvinna du känner som alltid haft en avslappnad och hälsosam relation till sin kropp. Som aldrig känt pressen att gå ner i vikt eller ändra på någonting i sitt utseende. Jag väntar.


Samtidigt så lär vi oss följande: för att lyckas inom traditionellt sett manliga områden eller få mäns erkännande, så behöver vi ta avstånd från och förakta det feminina. Vi lär oss att se det som egoism, fåfänga och svaghet att bry sig om sitt utseende. Vi lär oss att ljusa röster inte ska tas på samma allvar som den manliga basstämman. Har du någonsin sagt något i stil med: "jag är inte som andra kvinnor" eller "alla mina vänner är snubbar" som om det var något positivt? Kallat någon för "pojkflicka" som en komplimang? Snälla, sluta med det. Bara sluta. "Andra kvinnor"-snacket är nedlåtande mot alla kvinnor och du vinner ingenting på det i längden ändå. Fundera på om det verkligen är sant att alla dina vänner är snubbar, eller är det bara de relationerna du lärt dig att prioritera? I samma stund som du säger pojkflicka, så säger du att feminina beteenden är sämre. Genom att skamma feminina beteenden utan urskiljning så stänger du dörren för de som inte har privilegiet att skippa dem eller bara trivs med dem.

Själv har jag vuxit upp och tillbringat stora delar av mitt vuxna liv i friluftssammanhang som inte förväntat sig att jag ska klä mig kvinnligt och sminka mig. Vi gick iklädda loppisfynd, lappade underställ, hemsydda kläder och vadmalsbyxor från militäröverskott allihop. Samtidigt som det var supernoga att det skulle vara så, funktion före estetik, näst intill fanatiskt. För mig personligen var det en befrielse, samtidigt så fnös vi när någon av kompisarna målade naglarna, köpte en fin jacka eller gick i strumpbyxor till vardags. Been there, done that. Att varken förvänta sig kvinnliga uttryck eller att se ner på desamma, vore ett sundare förhållningssätt.

Friluftskläder och reklam

När jag 2015 fick hem naturkompaniets tidning 365 i brevlådan, vågade jag knappt tro att det var sant. De skulle ägna en hel artikel åt "det kvinnliga friluftslivets historia". Jag förväntade mig att få läsa om kvinnor som gjort långa vandringar, klättrat upp på berg, paddlat eller fått ut andra människor i naturen. Men min besvikelse var i klass med barbie-prinsessan. Det som dök upp inuti tidningen var en redogörelse över hur friluftskläder för kvinnor utvecklats. Egentligen borde jag inte blivit förvånad. 365 är en tidning skapad för att sälja prylar. Kläder är ett väldigt stereotypt "kvinnointresse". Men bra kläder är också viktiga för att vi ska kunna göra mer än dagsturer och ta oss ut i alla väder.

Vilken färg har dina friluftskläder? Om du valt från damavdelningen så är chansen stor att de är rosa, har rosa detaljer, eller att du aktivt valt bort rosa plagg oavsett vilken funktion själva kläderna har. Ingen färg är mer feminint laddad än rosa och det är en tydlig markör vem plagget är tillverkat. Vare sig du gillar rosa eller inte, är utbudet av friluftskläder mindre på damavdelningen än för herrar. Särskilt om du inte har en normativ kropp. Nog existerar friluftskläder för plus-size, men till en högre prislapp. Redan i nätbutikerna etableras alltså företagens idéer om vem som är välkommen ut, vem friluftslivet tillhör. Föga förvånande, så framställer reklamen friluftslivet och naturen som manlighetens arena. Vi är matade med berättelsen om den självständiga, aktiva, handlingskraftiga mannen i vildmarken. Kvinnor kan få vara med på ett hörn om de passivt tittar på utsikten, är sexiga, lagar mat (utan att tugga den på bild) eller leker med barn. Undantag finns såklart, men de är få.

Ett exempel på en bild som hade kunnat berätta något annat än hans historia. Den hör till en tävling om en kanot-vagn som även kan användas för att lasta kajaken på biltaket. Det står en kvinna med ryggen vänd mot kameran i full färd att lasta på kajaken med hjälp av vagnen. Jättebra! Eller?

Ett: bilden säger också: kvinnan behöver köpa hjälpmedel för att lasta kajaken själv - hon är inte stark nog. Men tävlingen handlar ju om vagnen och många behöver ju hjälpmedel för att lasta kajaken på taket själva, oavsett kön. Och konceptet "sälj grej med tjej", det är vi ju vana vid ...

Två: det sitter en man på marken, lutad mot bilen och läser medan hon lastar. Ja, jag fattar att de försöker och att snubben på marken är tänkt som ett humoristiskt inslag. Det är roligt för att vi är vana vid att se Honom hjälpa Henneeller lasta åt Henne. Nu slipper han det och kan sitta som ett onödigt stilleben medan hon är aktiv. Dessutom har de tagit bilden från en vinkel där en inte ser kvinnans ansikte, men däremot mannens - vilket gör honom till bildens huvudperson. Om de valt en annan vinkel, eller bara inte satt honom där, hade bilden handlat om kvinnan och vagnen som ett medel till självständighet. Nu sitter han där och stjäl showen.

Jag tar upp ovanstående som exempel på hur vi matas med stereotyper. Vem som får synas och höras, vad vi förväntas göra och kunna ute. Reklam är väldigt tacksamt att använda i sammanhanget då vi möter den dagligen.



Nu äntligen tar vi klivet ut i naturen.

Om vi kliver utanför dörren omedvetna om vilka ideal och roller vi bär med oss, så kommer vi automatiskt att manifestera dessa i samspel med andra. Även om vi är medvetna om vad vi kånkar på mentalt, är risken stor att vi ändå kommer att manifestera dessa. Om vi önskar frångå gängse normer, behöver vi se eller skapa alternativ. Naturen i sig dömer ingen, naturen är. När vi tar klivet utanför dörren, in i obekväma situationer ute, förstärks sidor hos oss själva som kanske inte kommer till uttryck i vardagslivet. Vilket är väldigt bra att ha i åtanke när en väljer färdkamrater till längre strapatser. Det kan såklart slå åt båda hållen. Min första ensamvandring genom Tiveden var en fantastiskt bra upplevelse för självförtroendet, samt en påminnelse om att skita i vad andra tyckte och sa om mig.

Genom att spendera tid ensamma i naturen kan vi ge oss tid att blicka inåt - vem är jag utanför andras förväntningar? Vem vill jag vara? Vad skulle jag lägga tid, energi och pengar på om jag la ner livs-projektet "fånga mäns uppmärksamhet"? Hur vill jag uttrycka mig själv och min könsidentitet? Kan jag uttrycka det senare utan att utsätta mig för fara och/eller social bestraffning?

Lägg nu till den lilla detaljen att många kvinnor fått lära sig att vara rädda för att vara ensamma. I naturen såväl som i stan. Vi har lärt oss sen barnsben att vår säkerhet är vårt ansvar. ”Gå inte själv hem när det är mörkt. Ring en kompis medan du går, ha nycklar mellan fingrarna, pepparsprej i fickan.” Hur mycket energi har du till att reflektera över livet om du samtidigt känner behovet att se dig om över axeln? Hur tillgängligt blir det hyfsat stadsnära vindskyddet om du ändå inte vågar sova där? Hur njuter en av flera dagars ensamvandring om du har svårt att sova på nätterna? Jag har skrivit tidigare om att sova ensam ute, inlägget hittar du här.

Hitta förebilder som frångår normen, är ett sätt att hitta alternativ. Sociala medier är fantastiskt på så sätt att om vi aktivt söker upp dem, så får vi lätt tillgång till andra upplevelser av friluftslivet än de normativa. När jag precis började klättra var jag längst och tyngst av alla tjejerna vid väggen. De andra var normsnygga, smala, korta, starka och dessutom väldigt bra klättrare. Även om kortisarna var trevliga, så var det inte förrän en annan blivande klätterkompis knatade in med sin icke normativa kropp för att jag skulle känna att jag var välkommen. Att jag också kunde klättra utan att skämmas. Nu är jag alltid väldigt noga när jag säkrar folk, men ändå extra noga med att ta hem repet när jag säkrar personer som är tyngre än mig. Inte för att det är farligare, utan för att klättraren ska slippa uppleva blandningen av pinsamhet och panik, som kan uppstå när den som säkrar lättar från marken. Räck upp handen om du också tänkt "hen kommer tappa mig" eller "håller repet?".

Var en förebild. Ingenting händer, om ingen går före. Ge plats åt kvinnor och icke normativa personer i friluftslivet. Det kan handla om att be henne att tända eld/hugga ved när ni är ute. Det kan handla om att backa i samtalet och låta någon plocka fram sin inre queen, istället för att ge din version av hur du tror att det ligger till med något du bara sett en reel om. Det kan vara ett uppmuntrande ord vid klätterväggen. Det kan vara den osminkade, oredigerade sanningen i en bild på sociala medier. Det kan vara att låta den ensamma tjejen vara ifred vid lokala vindskyddet, även om du och polaren som är snällast i världen tänkt grilla korv där. Känn din position och dina privilegier. Jag vet att det är en ständig balans mellan hänsyn och förväntningar. Vi kommer göra fel längs vägen, det är sånt som händer när vi växer som människor. Men med mer kunskap och ödmjukhet inför varandra, kan vi minimera de negativa effekterna som våra snedsteg får för andra.