Friluftsdagbok

Mitt i semestertider och efterlängtade äventyr så vill jag tipsa om att skriva friluftsdagbok. För många är mobilkameran go to när det gäller att skapa minnen från dagsturen, helgens äventyr eller veckofärden. Jag älskar också att fota, men även om en bild kan säga mer än tusen ord så känner jag att ofta räcker det inte med kameran. Funderingar, känslor, samtal ryms liksom inte på samma sätt.

Det är också väldigt värdefullt för mig att kunna fånga den kritiska distansen till vardagen som uppstår när jag är ute längre och det kreativa arbetet i att formulera det som hänt skapar ytterligare en dimension av friluftslivet. Därför för jag färd-dagbok under längre färder. Det behöver inte bli en roman varje kväll i tältet (även om det lätt drar åt det hållet ... Hehe) jag ser det i huvudsak som ett verktyg, särskilt när jag lär mig nya saker ute eller tänkt på något viktigt under dagen. Sen älskar jag att försöka skriva vackert och natur-romantiskt ... Vid bilderna nedan följer några utdrag ur min färd-dagbok från Expeditionsfärden på Ivalojoki sommaren 2017.

Hur gör du? Fotar? Ritar? Skriver? Hantverkar? Dela gärna med dig i kommentarerna. :)

Kort ordlista:

• Mårka - att bära kanot förbi svåra partier/mellan vattendrag
• Ei saa peitää - må ej övertäckas. Även namnet på kanoten vi byggde inför färden, då det var det som hela gruppen kunde säga på finska.
• Skrofs - rev med småsten i fors

12/6 Kalmakaltio. 

Vi sitter i en "öken" på gränsen till en myrtarm. En öken av fjällbjörkar och kråkbärsris, med mjuka dyner. Vi sitter vid frukostelden, gjord på en liten hög med grus i diket uppe i Kalmakaltio. Det är jättevackert häruppe! Jag älskar ljuset i fjällbjörkarna. Solen värmer, men vinden från fjällen är sval. Min hund Peikko ligger knuten i kråkbärsriset. Inte ett enda moln på himlen. Torbjörn och Johan diskuterar mjölk i kaffet. De andra har åkt iväg med bilarna, de kommer imorgonkväll.

Hutlöst fin natur som sagt! Kär i färgerna, rostvitmossans röda, kråkbärsriset, påskrislavens och björkarnas vitgrå. Idag klafsade vi över blötat öster om vägen. Jag fick bära Peikko och ett par gånger gick jag ner mig till midjan, men det var förvånansvärt varmt i vattnet så det gjorde inget. Sen trasslade vi oss genom ris och buskar och höll oss därefter i kanten på mossarna. Vi tog soppa och fikapaus på "aspholmen" ca 1 km in från vägen. Mitt knä strular så jag och Peikko väntade vid aspholmen medan grabbarna grus rekade vidare ytterligare några hundra meter. Johan hittade ett patronbälte.

På väg tillbaka försökte vi gå runt det första blötat, men kom snart in i ett hörn mellan två jokkar som gick ihop. Vi följde den ena en bit uppströms och hittade ett vadställe, så gott som något annat. Vattnet var mörkt så vi såg inte botten, vi strippade och beredde oss på ett kort men kallt dopp. Johan klev i först. Då visade det sig att vattnet inte var djupare än halvvägs upp till knäna på'n! Som vi skrattade! Sen badade vi och fortsatte sedan hem till lägret. Curry-kokos-coscous-grytan blev god som alltid och mätta blev vi utan rester. Nu ska jag gå och tvätta småkläder vid jokken.

19/6 Sabbat i duggregn. 

I flera dagar har hon förfört oss med heta, soliga leenden och svala vindar. Först nu, en veckas tungt arbetsam färd in i den finska lappmarken visar hon oss sitt råa ansikte. Nu sänder hon vädergudarna med regntunga moln och fuktiga råkalla vindar. Fåfängt flaggar vi med plaskblöta persedlar i topparna på fjällbjörkarna, men vädergudarna småler bara ironiskt åt våra försök till eld och vår maniska jakt på ved. Men humöret har de ännu inte tagit ifrån oss. Skämt och skratt avlösa varandra. Kodorden för "gå och bajsa" har bytts från "gå till posten" till "videobutiken" med tillhörande titlar som "die hard 2" och "trubbel i paradiset".

I fukten och de kalla torrvindarna därefter prövas gruppen, men blott inbördes. Vildmarken prövar ingen. Vildmarken hon är bara. Själv går jag konstant något nedkyld, så bad eller tvätt är det inte tal om. Mina kläder är snart torra. Jag har stoppat några hål i ärmarna på min tjocktröja. Alma, Katinka och Jonas är nere på sjön och paddlar. Peikko håller sig lugn. Jag ska ta med honom på promenad snart.

30/6 Guldfeber och myggfeber.

Idag gick det segt att ta sig upp, trots en otroligt vacker morgon. Vi paddlade och linade fram till lunch, där vaskade Johan, Jonas, Alma och Katinka guld i strandkanten. Alma och Katinka fortsatte medan grabbarna kokade lunchsoppan. Jag flätade håret medan Alma klagade på att "allt guld flyter ju bort" och Katinka förklarade för tionde gången att guld flyter inte, det lägger sig på botten.

Johan och jag plaskar på. Vår kommunikation går bättre och bättre. Ofta menar vi samma sak, det som tar tid är förmedlingen av information och beslut om färdväg. I slutet av dagen gick vi ner i en fors som såg lätt ut, när vi rekade ståendes i kanoten. Så snart vi var inne i den tänkte båda "Fan, nu kommer vi å bada, men först ska vi paddla klart." Så blev det inte. Vi körde slalom mellan undervattensbumlingarna och skrofs och efter något som kändes som två adrenalin-fyllda minuter var vi igenom. Torra. Lätt skakis men glada. Vi gjorde "paddel 5" (high five med paddlar) och återberättade glatt för varandra varenda sväng och vilka tankar som farit mellan öronen på oss bland vågorna. Vi valde att slå läger på en ås med tallmo. Idag har vi sett ren. Myggen är här nu. Jag är sönderbiten på låren. Ska kanske läsa lite i tältet med. Vi får se. Det ska ju bakas tårta till Torbjörn ikväll med, för imorgon är det hans födelsedag.

2/7 Badbruds-dagen.

 Idag har jag badat. Både frivilligt och ofrivilligt. Som tur är så är det soligt och ca 18° C i vattnet (gissar jag). Första doppet var upp till midjan. Jag hade just släppt iväg Johan uppströms för att hjälpa Alma med liningen i en fors och skulle bara ner för "det sista". Knappt hade han försvunnit iväg så körde jag fast med Ei saa peitää bredsides i forsen mellan 3 stenar och land. När jag väl fått loss kanoten så var linan i en enda härva som jag dessutom tappade och fick slänga mig efter den. Pinsamt? Ja. Jag fick i alla fall stopp på kanoten i sista stund innan nästa sten och fick ner Ei saa peitää (med hund i) för det allra, allra sista i forsen. Där fikade vi i väntan på att Alma, Jonas och Katinka skulle ta sig ner.

Andra doppet var naket och frivilligt. Vi lunchade vid en liten sandstrand och alla utom Johan och Torbjörn badade. Jag spelade lite gitarr vid lunch också, det var trevligt. Mindre trevligt var upptäckten att Ei saa peitää har 2 allvarligare skador på bordläggningen, vilket föranledde att Johan och jag mårkade förbi 4 forsar efter lunch. Därefter kunder vi paddla 2 st forsar, men då de var brötiga och svårlästa från kanoten tog vi in i ett lugnvatten på södra stranden. På väg in i lugnvattnet gick vi på grund två gånger. Jag som hade skadorna på bordläggningen i åtanke meddelade tredje gången vi körde fast att jag ämnade kliva ur sista metern innan land. Det gjorde jag också. Det var bara det att det var en bumling vi stod på och inte ett rev. Varvid jag blev hängande i knävecket över relingen och insåg att där inte fanns annat än att bli blöt. Djupt andetag och sen lät jag mig falla baklänges ner i vattnet som var så djupt att jag inte bottnade. Vi tog iland och linade de 2 sista forsarna. I slutet av sista forsen såg jag en stor älg på andra sidan älven.

Nu är i alla fall slut-badat för idag. Byxorna hänger på tork över 3-foten och ikväll blir det ratatoiulle och varm choklad. Vi har slagit läger på en kulle vid älven som numer omges av höga åsar och klippbranter. Idag åkte vi förbi färdens första granskog. Jonas bjuder på sockrade granskott. Sist av allt innan läggdags lagade jag och Johan Ei saa peitää med myggen i tjocka moln omkring oss. Samarbetet gick ut på att en lagade kanot medan den andre piskade bort mygg med en vide-ruska.

2/8 Riksväg 50.

Jag tappar ord. Färdkänslan är borta. Minnena kvar. Är det värt att dokumentera Riksväg 50 mellan Hallsberg och Askersund? Knappast. Jag kommer på mig själv med att bli nervös inför hemkomsten. Jag längtar efter att få träffa folk. Det ska bli både skönt och tomt att bo själv igen. Jag vill träffa folk, träffa skogen. Paddla. Vara. Om det är nåt jag kommer sakna så är det diskussionerna i tältet innan vi skulle sova och de stora forsarna. Skriver mer sen.

*

De frågar alla vi möter: "vad var det bästa med färden?" Jag har bara ett svar. Färdkänslan. Den där som inte går att ta på. Närvaron. Vi är. Vi gör. Vi lever. Och det räcker. Vi paddlar, slår läger, lagar mat - oftast god sådan och det räcker. Vi kanske inte alltid blev mätta, men det räckte. Vi linar, vi bär, vi mårkar, vi var inga proffs i fysisk toppform från början, men det räckte. Därute i vildmarken var det nog. Där fanns inte rum för en hungrande civilisation som vrålar "MER! MER! MER!" Där finns inte tusen röster som direkt och indirekt viskar "gör så ...gör så ... gör så ... men helst som alla andra". Vi är därute. Vi lever därute och det räcker. Det var inte alltid vi visste var vi var på kartan, men jag var trygg i det. Först med foten mot asfalten går jag vilse. Gamla vanor och laster gör sig påminda. Men de har bleknat i betydelse. Jag har utvecklat ett sociala-medier-teflon under färden. Jag tröttnar snabbt på efterlängtade onyttigheter. I den kritiska distansen är jag trygg. Nu återstår bara att hitta färdkänslan i vardagen. Färd-anden knackar redan på min axel. Hen är med mig nu och alla dagar framåt. Jag hoppas att det räcker.

Idag, 4 år efter färden.

Det tog oss 45 dagar att färdas mellan Kalmakaltio och Nitsijärvis västra strand, där vi avslutade. Planen från början var att ta sig från Ivalojokis källa till Ishavet, via Inarijärvi och Munkelva. Tidsplanen sprack tidigt, men vi valde att ta ner tempot och hålla ihop gruppen före prestigen. Det tog mig 10 månader och en depression innan jag var klar med hemkomsten, efter färden. Att gå från den fantastiska, intensiva närvaron och samvaron med nära vänner i vildmarken, till ensamheten och det stilla vardagslivet hemma i skogen var tufft. Tuffare än något jag upplevde under själva äventyret. Jag är tacksam för att jag fick uppleva norra Finland tillsammans med vänner. Jag minns det som en trygg tillvaro på många sätt. Jag saknar det ibland, det långa äventyret, närvaron och att inte ha andra krav än de som naturen och vädrets makter ställer på en. Ibland tänker jag att vi har skapat en väldigt bekväm, men  också väldigt omänsklig tillvaro för oss här i västvärlden. Tur då att de tusen små äventyren finns runt hörnet - om vi väljer dem.

Frilufta i frid!

/Lovisa